När Linus kom till oss

Linus...ja...han är vårat enda planerade barn. Ca 3 månader av försök så var graviditeten ett faktum. Planeringen var väl inte den bästa med tanke på att han var beräknad till 9 december. Men men....

Har inte så mycket att berätta om själva graviditeten. Jag mådde jätte bra och var helt galen i prinsesstårtor. Kunde köpa mej en sån där längd och smocka i mej på en gång.
Kontrollerna hos mvc var med lite längre mellanrum denna gången, men det var alltid lika roligt att gå dit. Jag och min barnmorska hade så himla mycket gemensamt i och med att hon oxo kom från Norrland. Kontrollerna gick på ett kick, sedan satt vi och pratade palt och brödbakning. Hon gjorde en gissning att Linus skulle komma den 6 december....och vad rätt hon hade!!
Sista besöket hos henne var den 5:e december. Då bad jag henne kolla livmodertappen för det hade hon gjort med Casper...mitt första barn. Jag var öppen 2 cm men den var lite hård fortfarande. Hon drog i alla fall lite i den som sist och så fick jag gå hem.
Samma dag den kvällen hade vi en liten utekväll med jobbet. Vi skulle äta julbord och tacka av en arbetskamrat som skulle gå i pension. Vi var och kollade på svensk schlager i Trollhättan. Jag gick dit med förvärkar som kom ungefär med 10 minuters mellanrum, och gjorde inte ont alls...magen bara spände sig lite. De kom igång nästan direkt efter jag lämnat barnmorskan.
Kvällen var jättetrevlig men jag åkte hem vid 23 tiden eftersom jag inte ville vara kvar längre ifall något skulle hända...typ att vattnet skulle gå eller nått.
När jag kom in innanför dörren möter min man mej och hans kommentar är "NÄ nu ska ungen ut!! Du får springa i trappen...."
Tja...vad gör man inte...jag vill ju oxo att det ska hända något. Så jag sätter igång att springa....upp...och....ner.....
Efter många vändor så ger jag upp och lägger mej i soffan. Gubben blev trött så han gick och la sig...men mina värkar hade blivit så pass starka att jag inte kunde sova. Gick ner och tog mej en lång härlig dusch...gick upp igen och tittade på tv. När kl sedan var ca 04.30 så kommer en ond värk. Så jag väcker gubben och säger att det är nog dags att åka in.
Inne på förlossningen var jag öppen 5 cm, så jag får stanna kvar. På morgonen spräcker de hinnan så att vattnet går. Efter det började det hända saker...men inte tillräckligt snabbt. Med jämna mellanrum så kom barnmorskan in och kollade hur öppen jag var. Vid detta tillfälle så hade hon en läkarstudent med sig. Så varje gång hon kännt så kände den andra med. Och varje gång väntade hon tills en värk kom...och när den kom så drog hon i livmodertappen...sablar i gatan vad det gjorde ont. Jag grinade varje gång och nästa gång hon kom bad jag att hon inte skulle göra det...men det lyssnade hon inte på...Man kan ju tänka sig att hon var en idiot..men det var barnmorskan verkligen inte. Hon var super bra och det hon gjorde hjälpte ju till mycket med att snabba upp saker och ting. Emellanåt kunde vi till och med skoja. Fick höra kommentaren att jag som är norrlänning tål väl detta...haha..Eftersom jag är så spruträdd så var epidural inget alternativ, så jag antar att barnmorskan gjorde som hon gjorde för att jag skulle slippa behöva ta till den....jag gjorde nog allt äckligt man kan tänka sig...spydde....sket ner mej....och bara skakade av smärta...då var jag öppen 8 cm! Tillslut så barnmorskan att, du får nog ta bedövning i alla fall, en epiduralblockad. Den bedövar bara en stund...och ingen slang i ryggen. Hon trodde att jag hindrade mej själv i värkarbetet bara för att det gjorde så ont. Vid det tillfället tänkte jag att det är nog inte värre än det här!! Så jag fick en sådan spruta...när narkosläkaren skulle lägga sprutan fick jag sitta upp och luta mej framåt. Det är nog bland det svåraste jag har gjort någonsin. Men ÅH gude gud vad skönt det var!!...efteråt alltså, när den var insprutad.
Direkt efteråt så gick barnmorskorna ut men jag fick snabbt kalla dom tillbaka eftersom jag kände att krystvärkarna började. Det var faktiskt så att jag hindrade mej själv i värkarbetet för att jag hade så ont. När jag fick smärtlindring så sa det bara swooosch så gjorde kroppen det den skulle på en gång....
Sedan gick resten som en dans på rosor!! Ut kom en kille (till) på 3310g och 49 cm lång.

När han kommit ut och man fått landa lite så blev jag rädd. För jag kände inte samma känslor som jag kännt när Casper kom. Älskade jag inte Linus? Lite besvikelse fanns för att vi trodde det var en flicka. Hur gör man nu? Kommer det alltid att vara så här? Kommer jag alltid att älska Casper mer? Hjälp!!! Det var hemskt att känna så men jag kunde inte rå för det.
Som tur var så ändrades det...helt abrupt. Första natten när han låg i sin "bytta" spydde han och satte det lite i halsen så han började hosta. Jag blev livrädd!!! Och precis då...visste jag att även han är det underbaraste i världen och jag älskar han lika mycket som Casper....