Det började redan i de första veckorna med rosa flytningar. Inte ett missfall igen tänkte jag...det förra jag fick slutade med sjukhusvistelse och ett blodvärde på under 100. Fostret hade fastnat i livmodertappen och jag blödde väldigt mycket.
Men det klarade sig...kanske för att min man var borta på båtresa och köpt med sig hem en god Bailys till mej...jag vet inte ;o)
Sedan gick det ganska så bra fram tills V 18 ungefär, då var vi uppe Norrland på semester hos min mamma. Då fick jag lite flytningar igen som var färgade. Fick då tid hos gyn och en läkare gjorde ett ultraljud. Då fick jag reda på att moderkakan låg precis i kant med öppningen. Och det kunde vara det som orsakade små blödningar efter som det är väldigt "töjbart" i dom regionerna. Risk fanns alltså att moderkakan skulle lossna. Fick som råd att jag skulle ta det lungt inte "hålla på" så mycket.
Klarade resan hem och ca 2½ vecka senare så fick jag en stor blödning, åkte in akut till akuten. Då var jag jätte rädd, jag kände hur blodet rann och hur bäbisen sparkade mej. Mina enda tankar då var att....nu dör bäbisen...den känner hur blodet rinner ut och sparkar förtvivlat för att den inte vill dö!!
Men när läkaren undersökte hade blödningen slutat och han kunde inte förklara vad som hänt, för allt så fint ut och bäbisen levde och hade det gott där inne. Gud vilken pärs!!
Det gick ungefär 2 veckor till innan nästa blödning kom, sent en kväll. Åkte då denna gången till förlossingen där jag fick träffa en idiot som börjar vårat samtal med att "du vet väl om att vi ändå inget kan göra om det skulle hända nått". Hur kan man säga något sådant?! Nog vet jag väl om det...men så säger man bara inte. Denne läkare kunde inte heller se något fel, för det hade slutat blöda. Så det var bara att åka hem. Då var jag i V 22 ungefär.
Några veckor till gick och på min barnmorskas initativ så bokade hon ett läkarbesök åt mej på barnmorskemottagningen för hon tyckte att jag borde bli sjukskriven. Läkaren där undersökte mej och konstaterade att min livmodertapp var väldigt mjuk och mycket förkortad. Och när han petat färdigt så känner jag hur det börjar rinna...
Här kom nästa stora blödning...i ca V 28. Läkaren blev nog lite förskräckt, för han kom inte in till mej mer och ville inte riktigt erkänna hur mycket det blödde. Barnmorskan däremot blev väldigt bekymrad för hon sa att det VAR mycket blod. Hon ringde min man och bad honom komma så att han kunde köra mej till sjukhuset. Först fick jag ligga o vila lite så det hade en chans att lugna ner sig. Sedan bar det av igen på sjukan. Det sista min bm sa till mej innan vi åkte var att, om jag började blöda någon mer gång skulle jag ringa ambulansen direkt!!
Denna gång blev jag inlagd och fick ligga ett par dagar. Fick även cortisonsprutor 2 st...(stora som hästsprutor förövrigt). De hjälper till med mognaden av lungorna, för nu var man orolig att det skulle komma förtidigt och att moderkakan skulle lossna. Sprutorna då...ja STORA...trodde jag skulle svimma när jag fick se dom!! Rätt in i arslet skulle dom med....*GULP*...jag som är livrädd för sprutor! MEN det kändes knappt...otroligt nog!!
2 veckor senare igen vid kl. 21 tiden på kvällen...min man som är nattarbetare hade åkt till jobbet. Själv hade jag suttit nere i källaren vid datorn en stund och var på väg upp. Satte mej på toaletten och kissade...torkade mej...massor med blod! Reste mej upp och det bara rann blod. Som tur var så hade jag med mej telefonen så jag ringde 112 direkt! Sedan slog jag nummret till svärmor och svärfar, sa att de fick komma på en gång och ta hand om barnen. Sedan slår jag nummret till min mans jobb, men kommer till telefonsvararen på svärmors jobb...börjar då skratta lite och slår om nummret. Måste bara tillägga att min svärmor o svärfar bodde vid det tillfället bara 1 km från oss och min mans jobba 1½ km bort...och ändå var ambulansen som har minst 8 km körväg framme först. DET är snabbt!!
Efter samtalen visst jag inte riktigt vad jag skulle göra, tackade gud för att mina två andra barn redan låg och sov så de slapp se detta. Stod upp gränsle över toaletten, det var blod i toaletten, på toasitsen...det rann nedför benen och bildades pölar vi fötterna. Tog en handduk och lade mellan benen och fick på mej mysbyxor. Satte mej sedan på golvet och väntade...inte länge. Fick åka ambulans snabbt in till förlossningen. Maken kom lite efter med sin egen bil. Inne på förlossningen blev jag helt förberedd på ett akut kejsarsnitt....men blödningen dog av även denna gång. Nu är vi i V 30.
Från den dagen blev jag inlagd på antenatalen och bjöd på några akut situationer som slutade lika fort som de kom. Blev undersökt och stucken med jämna mellanrum. Kommer ihåg när de skulle göra en viktuppskattning, och läkaren säger att bäbisen väger ca 3100g...VA FAN?!?! Jag var ju bara i V 33!?! Hur stor är den?! Är det något fel på den?! Jag förväntade mej en bäbis på ca 2800g högst...mina andra vägde ju 3300g i fullgången tid!! SHIT vad rädd jag var...lipade som en dåre!!
Låg på antenatalen totalt 5 veckor till en kväll då jag kände att det blev varmt mellan benen igen. Då var det vattnet som gick. Klockan var på kvällen då och inget hände, fick ligga i sängen med sällskap av en avdelningskompis som jag hade många mysiga kvällar med.
Dagen efter kom min man på morgonen och de satte igång dropp. Mådde som en prinsessa och vi löste korsord. Efter en stund så blev värkarna lite kraftigare men det var inte så jätte hemskt. Barnmorskan föreslog lite lustgas och jag sa att jag ville ha en sackosäck att prova. Medans hon hämtade den kravlade jag mej ur sängen och tänkte testa att stå lite hukad över sängen...för det skulle tydligen vara effektivt...tyngdkraftlagen och allt det där..MEN det gjorde så jävulskt ont att jag trodde jag skulle dö!! precis efter den värken kom hon tillbaka med sackosäcken och jag skulle lägga mej i sängen med den...nästa värk...var ingen värk utan en krystvärk. Så jag fick aldrig prova den...och som med mina andra förlossningar så hade jag gett mej den på att det inte skulle krystas några timmar utan minuter så resten gick jätte fort.
Ut kom en perfekt liten pojke som trots 4 veckor förtidigt vägde 3600g.Den största av dom alla...och som sagt..han kom ut men inte moderkakan. Fick först något som skulle lossa den i kanylen vid armen, men det funkade inte. Då fick jag något insprutat direkt i en åder via navelsträngen och det funkade inte heller. Nästa steg var akupunktur i lilltårna..*ryyyys*...det funkade inte heller. Nu fanns det bara ett alternativ kvar och det var åka ner på operation och plocka ut den.
-Vi ses snart och äter macka sa jag till min man när de rullade iväg mej.
Vaknar upp vid 5 tiden på morgonen med en slang i halsen. Vaknar av att jag hör ett pip varje gång jag tar ett andetag. Hör någon fråga om jag vill att dom ska ta bort slangen...nickar till svar. -Nej du får vänta en stund till.
Somnar om och vaknar igen vi kl. 8 på morgonen. Nu kommer det folk till mej direkt och tar ut slangen. Minst sagt kan jag säga att det kändes som om ett tåg körit över mej. Var så hes att jag knappt fick fram något ljud. Förstod att något allvarligt hade hänt....och jag fick en telefon till mej direkt så jag kunde ringa hem. Gråter när jag får höra Peter och jag tror han gråter med. Och så berättar han vad som hänt.
Det som hände var att efter jag åkt ner till operation och blivit sövd så börjar läkaren med att ta ut moderkakan. Bara det att moderkakan kommer inte ut hel utan bara i bitar. Samtidigt så börjar blodet boktstavligen spruta ut. Bara efter en liten stund så hade jag förlorat 8 liter blod och läget var kritiskt. Extra läkare ringdes in och ambulanshelikoptern åkte mellan regionens sjukhus och hämtade blod. Alla möjliga preparat användes för att försöka få blodet att stanna upp och för att få livmodern att dra ihop sig. Men inget lyckades! Tillsist så satte dom på mej chockbyxor (byxor som stryper blodflödet från benen/magen och uppåt). Då slutade jag blöda, fick ligga så i ca 3 timmar. Men så fort de släppte upp byxorna så började jag blöda igen. Läkaren tog då det beslutet att ta bort livmodern, det var antingen det eller så min död.
Den operationen gick utöver förväntan. Fick veta att jag fått 17 liter blodtransfusion (kroppen har ca 4 liter blod). När jag vaknat till liv ordentligt på IVA och hört vad som hänt började jag inspektera mej själv. Totalt kunde jag räkna till att jag hade 6 kanyler instoppade i kroppen. Den mest obehagliga var den som satt i halsen. Och två andra satt djupare in än de vanliga....tror det heter artärnålar...allt för att de skulle kunna pumpa in så mycket blod som möjligt på en och samma gång.
När jag efter 2 nätter fick lämna Iva så kom jag upp på förlossningen igen för de ville inte ha mej på BB-avdelningen. De kände inte att de hade resurser att ta hand om mej på rätt sätt. Fick feber och någon infektion så de gav mej hästesprutor med penecillin. Wille fick ligga och sola på neonatalen, han var hur snäll som helst. Roligaste med att ligga på förlossningen igen var en kväll när jag var på promenad i korridorerna, så står en läkare på exp. och när han ser mej så ler han och skojar lite....- Ja det är tur att du inte är Jehovas vittne! Ajajaj...det var inte lätt att skratta med ett ärr från naveln ner till "musen". Två nätter på förlossningen blev det och sedan 2 nätter på BB-avdelning. Sen fick vi åka hem med våran nalle björn William.
Det som hade hänt var att moderkakan hade vuxit fast i livmodern och efter undersökning av den på patologen så var den nästan vuxit igenom helt. På fint språk heter det placenta increta (om jag stavar det rätt vet jag inte)
torsdag 25 februari 2010
Willes förlossnings berättelse
Upplagd av samzara73 kl. 03:07
Etiketter: blod, blödningar, bäbis, förlossning, historia, moderkaka, placenta increta, wille
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar